DogBlogg

På grund av diverse motsättningar mellan olika typer av myndigheter och påtryckningar från olika gerillarörelser, är det omöjligt för mig att fortsätta med denna blogg.

På inrådan från högre ort har jag nu förskansat mig med slangbella och vattenballonger i väntan på det värsta.

Dock kommer det inte att gå och tysta ner mig totalt, det har jag för stor livserfarenhet för. Har man som jag varit fängslad för politiskt oliktänkande förut, är man ganska härdad.

Är man fortfarande intresserad av mitt liv och leverne, rekomenderar jag http://amirace-nytt.amirace.se  

Vad är det som säger att  en svan inte kan växa upp till en ful ankunge?

Roger E Meller

Jag skulle varit med på franska revolutionen, de hade varit djääävligt glada om de bara hade ont i foten!

Senaste veckan har jag dragits med en inflammerad häl (här är det på sin plats att tycka väldigt synd om mig) och jag har kämpat med diverse mediciner för att bli av med det. Nu i helgen väntade nämligen träningsläger i Halen och där bör man vara terränggående. Det kändes ok på fredagen, att det var min sista arbetsdag på Prestando kan ha bidragit, och nästan hela lördagen förflöt utan större problem. Tills det var dags för dagens sista spår, då kom skiten tillbaka. Hela söndagen gick jag runt som en skadeskjuten kråka, men lyckades ändå krångla ut två spår.

Lägret i sin helhet var trevligt och vi hann med 10 spår och ett uppletande, men så har vi också fyra hundar att träna. 

Ice, den lilla blåögda med den svarta själen, har visat sig vara en riktig fena på spåret. Väldigt spårsäker och lugn i spåret. Jag är faktiskt lite imponerad!

Om min häl tillåter och Dilga inte löper olämpligt, finns det en liten, liten chans att vi kommer ut i appellen i höst. Men den är liten. Har hört att det blivit många reserver på en del tävlingar. Det är i och för sig trevligt att många vill ut och tävla, men varför just nu? Kan det vara regeländringen vid årsskiftet som spökar? Det blir nämligen icke förarspår i appellen då. Men det kan väl inte vara så farligt?

Jag är som ett hav.

Jag kan bära en hel armada,

men mår dåligt när man skitar ner mig.

Roger E Meller

Läste i senaste SBK-info att man tillsatt en grupp som ska försöka komma fram till hur det skall lockas med fler ungdomar till bruksgrenarna.

Ja, det var väl inte en dag försent? Hoppas jag…

Jag tycker det verkar dåligt med vuxna som fyller på också. Antalet tävlande sjunker i alla grenar, så något måste ju helt klart göras! Men vad?

Jag tror att ett stort ansvar ligger hos oss som redan är aktiva inom bruks. Vi måste entusiasmera, propagera och framförallt visa oss på klubbarna, så ungdomarna ser att vi har roligt med våra hundar vi med, fastän vi inte hoppar hästhinder och dansar med dem till musik  

Det är ju det vi konkurrerar med, agility och freestyle. Det är ”tillgängligare” för våra körkortslösa ungdomar, som endast kan få sina föräldrar att skjutsa till tävling. Där får vi kanske vara beredda att skjutsa dem ut i skogen om helgerna i stället?

En nybörjarkurs i bruks, där åldersgränsen är 20 år, skulle det funka? Vi ”gamla” får ställa upp som chaffisar och mentorer samt släppa lite på tävlingstänket i början och istället framhäva tjusningen i att gå bakom en hund som har problem att fästa i spåret eller när en hund gör perfekta framåtslag i söket. Vi får framhäva beteende och instinkter som hunden använder sig av, istället för att komma med kommentarer som: Så kan du inte göra på tävling, det blir nerdrag direkt!

Ja, detta blir en svår nöt för SBK, och oss, att knäcka. 

Tittar man på alla andra sporter, fotboll, ishockey, ridning, simning, ja i stort sett alla, så har de inte gjort som vi. Där har man ungdomar och vuxna i samma förening med en naturlig övergång till seniorverksamheten. Vad har vi gjort? Jo, vi har gett ungdomarna ett eget förbund!? Det kanske är dags att se över hela verksamheten, SBK?!

Jag följer ofta min magkänsla,

det blir många toalettbesök.

Roger E Meller

…och farit runt bland ringarna som en skottspole. Som tur var så låg ringarna nära varandra, men när det är aktivitet i alla samtidigt, blir det rätt snärjigt att hinna med.

Vi bestämde oss för att börja med spårlydnaden, Helena och Chippen skulle gå ut som 7:e hund, eftersom hon låg på 17:e plats efter lördagens specialarbete. Det började lite nervöst och trevande från deras sida, men efter inkallningen lossnade det och som det lossnade! De presterade ett helt underbart lydnadsprogram, så underbart så det förde upp dem till 9:e plats totalt när allt var klart! De hade den 3:e bästa lydnaden av alla spårhundar och den 6:e bästa av alla grenar totalt! En bra prestation av ett bra team! Fast den största prestationen tycker jag är att överhuvudtaget ta sig till SM. Med tanke på hur många spårekipage det finns i landet, så ska du se till att vara bland de 30 bästa, det är sannerligen inte gjort i en handvändning!

Vi fick se en cattle-dog i skyddet för första gången också, en mycket trevlig upplevelse! Lugnt och stabilt agerande från både hund och förare. Hunden viftade så ivrigt på svansen genom hela programmet, så jag trodde den skulle ramla av!

Det var en Holländsk herdehund som vann skyddet och antingen börjar jag bli blödig eller så fick jag något skit i ögat. Något blött kom i ögonvrån i alla fall, när jag såg hundens skyddsarbete. Ett kraftfullt, korrekt och balanserat arbete, utfört med glädje och fokus från både hund och förare. Det var år och dagar sedan jag såg ett så bra skyddsarbete live! Då börjar ju hjärnan genast snurra hos herr Meller, varför har polisen snöat in på malle?!

Om man blandar glädje med sorg,

får man då skrattblandad gråt?

Roger E Meller

…kan man säga efter fyra underbara dagar på Jägartorpet utanför Storfors.

Det har nämligen varit årets Busliganläger som gått av stapeln. I år var det utökat med Lexiligan också och det har absolut inte gjort saken sämre.

Värmland bjöd som vanligt på helt fantastisk träningsmark och i en sådan mängd så man häpnar. Från och med nu är all träningsmark i Skåne ”dretmark”! ”Dret” är värmländska för skit, då förstår ni säkert bättre.

Jag och Titti körde mest spår under lägret och lite upplet. Man fick lägga band på sig, så man inte gick för långa spår till hundarna. Vädret var på topp och skogarna vackra med all blåbärsris och mossa, så man bara gick och njöt. Jag spårade med Kickan för första gången på mycket, mycket länge. Så länge så jag glömt bort vilken bra spårhund hon är (också!). Nu riktigt kliar det i fingrarna i väntan på att få komma ut och spåra med henne igen. Tai Chi fick sina första spår och det såg riktigt trevligt ut!

Tänk att man kan samla 20-25 personer från skilda delar av Sverige, med olika erfarenheter och kunskapsnivåer på ett läger och få det så fruktansvärt trevligt!

Tack Christina, Janne och Eva för ett superläger. Enda smolken i bägaren för er del är väl att vi hotar med att komma upp nästa år också!

Nu till något mindre bra.

SM-arrangörerna av bruks och internationell-agility (eller vad det är), som går av stapeln i Värnamo till helgen, måste haft otur när de tänkte.

Söndagen kommer bli djäkligt stressig för oss som vill se både skyddet OCH lydnaden för spår-, sök- och rapporthundarna! Detta kommer nämligen att av någon anledning gå samtidigt!!? Hur f-n tänker man då?! Ska man springa som en skållad råtta över hela High Chaparral eller har de tänkt man ska ta ponny-expressen kanske?!

Inte nog med det, man konstrar till det riktigt ordentligt och ska köra 5 skyddshundar och sedan 5 IPO-hundar och sedan 5 skyddshundar och sedan…, jag menar, va’ f-n!? Men, det tänkte jag ju inte på, när de kör IPO-hundarna kan man ju springa bort till lydnaden! Då ska man bara få de ekipage man vill se att gå sin lydnad just då, det kan väl inte vara så svårt eller…?    

Går man och lägger sig som ovänner,

vaknar man kanske inte…

Roger E Meller

…har den första semesterveckan bestått av.

Det är skönt med semester, säger de. Jag vet inte det, den här första veckan har varit rätt hektisk tycker jag.

Det började redan på lördag förmiddag med en tripp över bron för att hämta hem Tai Chi, Tittis lilla blåögda ulltott till aussie. Ett riktigt rivjärn som, sin söta uppsyn till trots, förmodligen är släkt med hin håle själv! Jag har bara känt henne en vecka, men har än så länge bara positivt att säga om henne, det tar emot, men så är det.

På söndagen var det spår i Fulltofta som gällde. Jag har ju kört en del näringsspår med Dilga the divine och testade nu utan näring. Ömsom vin, ömsom vatten. Efter diskussion i gruppen enades vi om att förlänga liggtiden på spåret för att rätta till det finstilta, om man säger så. Hastigheten i spåret är bra, intresset är definitivt där, markering av apporter kan inte bli bättre. Det är de avsnitt i spåret som är för ”lätta” för madam som är problem, då går hon gärna upp och vindar med hög nos.

Måndag, tisdag och onsdag så var det husskötsel på schemat. Minsta grabben som är längst, Christian, kom hit för att hjälpa oss med lite av varje, bland annat måla fönsterkuporna på huset. Där krävs det ibland onaturliga arbetsställningar för att komma åt överallt och då är det bra att få hjälp av en ung och ofördärvad kropp (Titti börjar ju bli gammal, så jag kan inte skicka upp henne på taket).

På torsdagen fyllde vi Jumpyn med hundar och körde upp till Söderåsen för att träna med Jessica och Christian och deras hundar. Saska fick ett spår och Kickan tränade vi sök med. Tai Chi fick miljöträning och så testade jag längre liggtid på spåret till Dilga, två timmar cirka. Det gav positivt resultat. Det var varmt och torrt i skogen, så det 500 meter långa spåret blev rätt tufft för henne, huvudsaken var att hon hade nosen i marken hela tiden.

Gårdagen, lördag, gick i fårskallarnas tecken. Vi har inte träffat får sedan vi var i Skillingaryd i början av juni, så jag tänkte att Dilga i princip skulle få börja om igen med fårmöte och se om hon kom ihåg något. Man kan väl säga att hon har legat till sig! 

Första omgången hade jag henne i lina och jag märkte ju helt klart att intresset fanns där, men hon var samtidigt väldigt splittrad och lika intresserad av fårskit och de andra hundarna. Andra omgången vi gick in till fåren kopplade jag bort linan och då djävlar tände hon på alla cylindrar! Snygga bågar runt och bakom fåren, bra tryck på fåren när de stod intill staketet och hon skulle hämta ut dem, det vill säga att hon behövde inte gå så nära dem, för att de skulle flytta på sig. Jag blev så fascinerad och häpen, så jag glömde berömma och hur jag skulle förflytta mig! Efter uppmaningar från Titti och Carina, som stod utanför fårhagen, började jag också fatta galoppen.  

I dag har vi varit uppe i Ängelholm för att titta på en skyddstävling. Det är tyvärr alldeles för sällan man ser så många startande, som det var i dag, på dessa tävlingar i Skåne. 6 lägre, 2 högre och 1 elit. Det är en STOR tävling här nere… Lite förvånad blev jag när vi träffade på killen som var testledare på Dilgas MH!? Han hade kört ner från Hammarö för att tävla lägre klass! Han var ändå inte värst. Det var nog den ena startande i högre som kört ner från Stockholm!! Är det semestertider, så är det. 

Att uppfatta vad en kvinna säger är silver,

att förstå henne är guld.

Roger E Meller

…går i år av stapeln i Värnamo, så dit ska vi åka, om inte annat så för att heja fram Busligans Chocolate Chip och matte Helena till stordåd i spåret!

Som den statistik-nörd jag är, har jag naturligtvis kastat mig över deltagarlistorna för att göra olika ovetenskapliga beräkningar. Den största glädjen med detta var att man kan konstatera att en Australian cattledog har kvalat in till skyddet! Den största smolken i bägaren är att det finns mycket att gråta en skvätt över. Vilket som är värst vet jag inte, men jag ska dra fram alla negativa bitar först, så är det gjort. 

Jag skall kanske klargöra att jag bara tittat på direktkvalade till bruksgrenarna, inte reserver och inte IPO.

Även i år är det bara 8 av alla de raser, som SBK har avelsanvaret för, som finns med i deltagarlistorna. Nu kan jag inte hålla tyst längre. SBK, ni har misslyckats!

Antingen erkänner man att man har raser som kanske inte skulle ligga under SBK eller så gör man något åt saken!

Som ”tur” är finns bara 4 övriga raser representerade, då kan man ju alltid säga att det är dubbelt så många SBK-raser…

SBK-raserna är: schäfer 21, malle 20, australian kelpie 5 och terv 2 samt riesen, rottis, holländare och cattledog med vardera en deltagare.

De övriga raserna är bordercollie 21, flatte 4, labbe 2 och working kelpie 1. 

Vad man kan se så är det samma 3 raser som är i majoritet fortfarande. Schäfer, border och malle, sedan kommer ingen, sedan kommer ingen, sedan kommer ingen, men sedan kommer australian kelpie.

Skåne representeras även i år av 8 ekipage, få eller många? Tja, med tanke på det antal klubbar vi har och den långa tävlingssäsongen, så kan man tycka det är lite, men, andra faktorer spelar också in. Vår fruktansvärt dåliga tillgång till mark är en. Den mark vi oftast har tillgång till håller inte direkt SM standard heller, så vi kan skylla på mycket. Jag tycker att 8 är alldeles för lite.

Men till syvende och sist, det spelar ingen roll hur många raser och var i landet de kommer ifrån, bara det är en australian kelpie som står överst på pallen! Ja, utom i skyddet då, där får vi väl ”slänga” in en cattledog! 

Roger Meller

Ps. Skänk våra brödrar och systrar i Norge en tanke, det gör jag, många gånger.

Jag har nu lagt ut lite info på Dilgas sida.

Roger

…som divig och dryg, men svenska sportjournalister är inte precis världens smidigaste yrkeskår heller. Senast jag hörde en intervju med honom var i radion, när landslaget vunnit över Moldavien i EM-kvalet. Det var Robert Tennisberg som intervjuvade honom och ställde en, i mitt tycke, lite väl provocerande fråga. – Du spelade ju inte själv i går, men det verkade nästan som om de andra i laget lyfter sig när inte du är med, tycker du det själv?

Vad vill han att Zlatan ska svara?! -Jo, landslaget klarar sig mycket bättre utan mig. Eller,-Nej, de är skitkassa utan mig, även om de vann med 4-1.

Det är inte ofta jag har mycket till övers för Zlatan, men här blev jag faktiskt imponerad av hans lugna svar.- Det vet jag inte om det är så, men jag tyckte de gjorde en riktigt bra match.

Hade det varit jag som fått den frågan skulle jag svarat,- Det visar hur lite ni sportjournalister kan om fotboll, en man gör inte ett lag, inte ens jag!

Såg Mästarnas mästare på TV härförleden. I varje avsnitt får man se tillbakablickar på någon av deltagarnas karriär. Just denna gången var det Ingemar Stenmark som stod på tur och det vet ju alla vilken fantastisk karriär den mannen har haft! Men ett tag mot slutet av karriären hade han det motigt och vinsterna uteblev. De visade en intervju som gjordes av TV-sporten. Jag kommer tyvärr inte ihåg vilket pucko som var reporter, men det kvittar. Stenis fick massor av frågor om varför det gick så trögt för honom och om han var slut. Vi kommer ju ihåg hur talför Stenis var , men hans ögon sa desto mer! Sedan avslutar reportern intervjun med orden,- Tack Ingemar, tack för allt du gav oss! 

Då hadde han inte lagt skidorna på hyllan ens!

Ingemar sa till de andra i Mästarnas mästare, efter tillbakablicken, att efter den intervjun vann han 8 gånger till! Snacka om svar på tal. Hade det varit jag, hade jag gett reportern en rak höger!

Kärlek är som en fågel, vacker när den är nära,

men flyger lätt sin kos. 

Roger E Meller